Det hade kunnat varit en bra dag om det inte vore för den 18 februari, 1984, klockan 02.03. Det var nämligen då som Gorma Svensson kom till jorden. Konstigt nog gjorde inte Gorma ett läte ifrån sig när han förlöstes på sjukhuset. Men det skulle komma att förändras med tiden.
Föräldrarna till Gorma, Siv och Lennart Svensson, var båda skötsamma människor. Som enda barn i familjen hade Siv bara ett mål i livet, och det var att bli någonting. Det här var dock ingen idé som kom från henne själv, snarare kom den via hennes föräldrar som önskade henne en trygg och ekonomisk framtid. Kärlek fanns det inte mycket av. Föräldrarna såg till att hon hade mat på bordet, att läxorna gjordes och att hon kom i tid till skolan. När hon lekte var hon strängt uppassad av pappa Sven. Via sin dyra fältkikare försökte han alltid övervaka hennes fritidsaktiviteter med grannarnas dotter, Yvonne. Ibland cyklade Siv och Yvonne iväg till okända platser. När de inte kom hem i tid fick de båda en utskällning av Sven. Han brukade hitta på berättelser för barnen. En av dessa handlade om det treödga monstret ”Pilgrim”. Enligt Sven brukade Pilgrim uppenbara sig i skogen röva bort barn med cyklar. Detta skulle också ske exakt vid den tidpunkt då barnen var tvungna att vara hemma. Med hjälp av den berättelsen skulle de aldrig komma hemma sent igen.
För Lennarts del var uppväxten raka motsatsen. Som barn lät föräldrarna honom göra nästan vad som helst. Detta resulterade dessvärre i den del olyckor. Bland annat drack Lennart upp ett halvt glas med diskmedel, kastade snöbollar mot rektorn, stal fyra böcker från biblioteket och klädde ut sig till tjej vid flera tillfällen. Det här kanske inte var vad föräldrarna vill se, men trots allt så hade de stor acceptans för hur Lennart ville uttrycka sig. Redan när Lennart var 17 år gick hans pappa Tor bort i cancer. Mamma Karin var mer än uppriven under den tiden, men hon höll ändå tillbaka sina tårar inför sin son. Bara två år senare började Lennart att studera till veterinär.
På en av de många studentnationerna hade Lennart imiterat en fiskmås inför ett tiotal människor. Om det var ljudet eller känslan bakom lätet som lockade Siv förblir en gåta, men det var från den stunden hon visste att det här var hennes framtida man. Lennart var dock inte lika säker på den saken. Han hade alltid haft lätt för att träffa tjejer, och som det såg ut så var Siv bara en ny merit under bältet. Det var först när Siv meddelade att hon var med barn som Lennart började ta livet på allvar.
Gorma gjorde som tidigare sagt inga ljud när han förlöstes. Lennart såg att barnet andades, men Siv var panikslagen och trodde att barnet hade dött.
- Varför skriker han inte? Flämtade Siv.
- Han är ett tyst barn, meddelande en av sjuksköterskorna.
De närmsta månaderna hördes det sällan ljud från Gorma. Det var egentligen bara när han bajsade som det lät något. Gorma brukade blinka innan han bajsade.
Åren passerade förbi i en rasande fart. Gorma fick varken någon syster eller bror som han kunde leka med. Trots allt så var inte Gorma en planerad skapelse. Vid 7 års ålder började han fundera över hur han kom till. Pappa Lennart berättade för Gorma att han blev skapad på en öde strand i Mauritius. Men den sanning som han hemlighöll var något helt annat. I praktiken hade Gorma blivit till i en Fiat Panda. Det var inte bara en fruktansvärt ful bil att beskåda, den var dessutom trång på insidan.
Den delade uppfostran av Gorma blev i många avseenden uppdelad. Siv var väldigt mån om att instruera Gorma i hur han skulle bete sig, medan Lennart tillät Gorma att utforska saker på egen hand. Så när Gorma hade gjort något som inte var ”rätt”, kom Siv och förklarade för honom hur “fel” det var. Lennart, å andra sidan, brukade däremot ta Gorma åt sidan och säga att händelserna bara var bagateller. Denna delade uppfostran skapade dock en klyvning hos Gorma. Han visste att det var rätt men samtidigt fel att göra vissa saker i livet. Hans egen väg började istället när han flyttade ifrån sina föräldrar vid 27 års ålder. Det är också där som berättelsen om Gorma tar vid…