Det var fullt ös i Gormas lägenhet. Han hade precis satt på låten Rammstein med samma namn gruppen. Denna låt skildrade den ödesdigra olyckan i Rammstein, där 67 åskådare och 3 piloter omkom. För Gorma betydde inte låten något mer än att han kunde pressa ut sin upplagrade ilska. Hårdrock var aldrig hans förstaval, men genren fyllde en viktig funktion för honom.
Gorma var balladernas man. Anledningen till detta berodde endast på hans olyckor, eller i bland påhittade olyckor. För Gorma fanns det ingen anledning att lyssna på radio. Snarare blev han fast i 70 till 90-talet. Det var där som hans goda minnen arkiverades, även om han inte ens var född på 70-talet.
Jazz, blues, pop och house var den musikgenre som träffade hans hjärta mest. Dansband, heavy metal eller country fanns sällan på kartan. Men Gorma var inte helt inträngd i ett hörn när det gällde musik. Det fanns nya inslag i hans vardag. Bland annat hade han fått en enorm respekt för Albin Gromer. Gromer var inte känd under 2010-talet, och frågan var om någon av den breda massan hade förstått hans storhet. Han producerade musiken och skrev sina egna låtar. Pop, R’n’B och soul var definitivt en del av det musikaliska utbudet.
Det var lika bra att stänga ner Rammstein för dagen. Istället letade han upp Gromers “Likadant”. Den handlade om att allting är likadant fastän man försöker att göra det annorlunda. Det här meddelandet knöt ett existensiellt band mellan Gorma och Gromer. Kanske var det så att de delade gemensamma tankar, och att Gromer blev passagen som förlöste Gormas frustration. Eller var det Gormas ilska som genererade styrka till hans svenska idols låtar? Det här tänkandet var givetvis bara en önskan från Gorma. Så fort han såg något bra, ville han bli en del av det.
Efter att ha lyssnat igenom fler låtar av Gromer: “Så många gånger”, “Bland gyllene äpplen & svärd” och den fantastiska skildringen av Werner Aspström “Du och jag och världen”, stängde Gorma av Youtube och tappade upp ett bad. Det fanns ingen badanka inom räckhåll.