Gorma befann sig i mitten av allting. Det stora havet omfamnade honom för första gången på flera år. Varje gång vågorna slog emot honom, så ökade hans energi. Från den händelsen förflyttades Gorma till matbordet. Mitt emot honom satt hans livs stora kärlek, Emelie. Hon fnittrade åt Gormas skämt, torkade bort små matrester från munnen och sa ”Du är så härlig”. Stämningen var avslappnad, rolig och spontan.
Men så kom den där vändningen som alltför ofta sänkte Gorma. Ett oskyldigt toalettbesök skulle göra honom orolig. Medan gorma urinerade i pissoaren muttrade någon från toaletten.
- Jävla inkräktare! De vet inte vad de ställer till med.
Gorma kunde bara se främlingens blanka finskor, de nerdragna svarta jeansen och lite av de håriga benen.
- Hallå? Sa gorma.
- Du vet inte vad de har gjort mot mig, sa den okände mannen med en uppgiven röst
Det desperata skratt som kom från toalettbåset blandades med gråt. Det här måste ha varit en psykiskt sjuk person som förlorat jobbet eller något. Mannen öppnade toalettdörren. Och det Gorma fick se fick honom att springa.
Men det var ändå en sån där dag då positiva händelser övermannade de negativa och vice versa. I ett rum fyllt av ballonger hög Gorma in i den oförbrukade prinsesstårtan. Den medelstora tårtbiten föll åt sidan, vilket innebar att det inte skulle bli något giftermål; ett besked som föll honom i smaken.
På vägen hem hörde Gorma något från lekparken som han dagligen passerade.
- Kom hit, viskade någon.
Det var en långhårig man i 70-års åldern, iklädd kostym, som hade fångat hans uppmärksamhet.
- Visste du att jag är du? Meddelade 70-åringen Gorma.
- Jag är 27, jag är yngre än dig. Replikerade Gorma.
- Det finns ingen tid, därav ingen ålder. Men visste du att det heller inte finns någon tanke eller kropp. I svart är jag du.
70-åringen reste på sig och klappade Gorma på ryggen. Det var första och sista gången han såg honom.
Gorma vaknade upp. Han ställde sig vid fönstret och tittade ut mot lekparken, där en vinflaska låg begravd i sanden.