Gorma vaknade upp med ett besök från hans griniga granne Lars.
- Varför har du ställt cykeln framför porten, skrek Lars efter att Gorma öppnat ytterdören.
- Ja..just ja…cykeln. Jag fixar det, sa Gorma och stängde efter sig.
Denna ljumna respons från Gorma var resultatet av att hålla tillbaka ilska och åsiker i förmån till ett acceptabelt agerande. I mer än 10 år hade han tappat förmågan att verkligen ryta till och säga vad han tyckte. I huvudet tänkte han att Lars gärna hade fått ramla över cykeln och slå huvudet i asfalten. Men det var också den milda varianten av hans inre tjatter. Innerst inne önskade han grannen allt ont i den här världen. Varje person som ifrågasatte Gorma var ett riktigt as.
Fredagkvällen började närma sig och Gorma kammade till sitt tunna hår inför kryssningen som närmade sig. Färden från Stalkhum till Måbo var inte långt borta. Med sig hade Gorma sina närmsta vänner, eller “bekanta” som han alltid uttryckte det. Att lära känna Gorma var lika svårt som att få Ingmar Stenmark att tala självmant. Mats, Jakob, Malle, Ida, Stenson och Malin anslöt till deras 30:e resa tillsammans. Men varför i helvete hette någon Malle? Daniel “Malle” Mallig var en av Gormas närmsta vänner och agerade alltid som en beteendemässig motpol. Malle sa alltid vad han tyckte, fjärtade inför främmande människor och lät aldrig någon köra över honom.
Inför resan hade Gorma laddat upp med gamla avsnitt från Rederiet. Han beundrade Tony Sjögrens framfusighet samtidigt som han fördömde den hala sidan. Efter att ha kammat håret sidovägs med hårgelé, tog han på sig en mörkblå rock och begav sig mot terminalen. På vägen in mot T-Centralen fick Gorma en flashback av Carl Erikson. Han tänkte inte bara på Carl, han blev även Carl. Om någon tilltalade Gorma på vägen in ignorerade han personen eller sa något olämpligt. Detta beteende var en ventilation av hans repressiva sida.
Terminalen var i sikte. Med Gormas nya identitet hade egot tagit nya höjder, och som det såg ut just då fanns det ingenting som kunde stoppa honom.