Natsu Baku var för många en okänd varelse, men inte för Gorma.

De träffades på tunnelbanan i Stockholm, den 24 mars, 2004. Medan Gorma drack brännvin, från Skarpnäck till Hötorget, förutspådde Baku händelseförloppen för varje hållplats. Bland annat skulle tre män gripas vid Medborgarplatsen, i Gamla Stan skulle en kvinna i lila hår ropa siffran tio två gånger, och slutligen skulle Gorma få en smäll på Hötorgets perrong.

Den sista profetian infriades av Baku själv. Han gav Gorma en rejäl örfil som knockade honom till marken. Men denna örfil hade inte bara slagit ut den uppblåsta åsnans system, den hade även bidragit till ett uppvaknade. Så här alert hade Gorma aldrig känt sig; allt hade han Baku att tacka för.

Baku föddes i Azerbajdzjan men växte upp i Japan. Han hade precis fyllt 19 år och var på väg ut med sina vänner. Det var en stormig och regnig kväll i Tokyo. En lugn pubkväll i Kappabashi-dori förvandlades till en oförglömlig händelse. I samband med att Natsu tog sitt första cigarettbloss utanför puben träffades han av blixten. Det började med att han talade i tungomål. Därefter satte sig Baku än mer oväntat vid pianot och spelade upp klassiska stycken. Förutom fick han förmågan att se in i framtiden – så länge det var händelser som inträffade inom ett avstånd på två mil.

Som utbytesstudent på Handelshögskolan träffade Baku sin livs kärlek, Madelene af Svinkelståt. Den blonda tjejen, vars pappa hade en taxerad inkomst på 1.2 miljarder vid den tidpunkten, var ett hett byte för alla studenter. Men det var inte bara pengarna och anseendet som var intressant. Svinkelståt var också den attraktivaste tjejen utseendemässigt. En nätt men välsvarvad figur med stora bröst, 169 cm lång, blont långt hår och isblåa ögon gjorde vilken töntstudent som helst nervös. Oväntat gick segern till Baku. Det sjuka var att han såg för jävlig ut. Han hade en häxas näsa, ögon som bultade ut, och en kroppshållning i klass med pensionerade mattanter runtom i landet. Hans tjocka mage och stora mustasch var inte direkt någon större trendsättare heller. Men det fanns en sak som Baku hade som ingen annan hade: en intelligens och ett självförtroende som stod i en egen division. Tack vare den fångade han in Svinkelståt och respekten från de rövslickande studenterna på Handelshögskolan.

Gorma var på väg mot Bakus lägenhet på Valhallavägen. Hit brukade brukade sorgsna människor vallfärda för att bli helade men också komma för att vakna till, bli mer medvetna. Och fanns det någon som behövde en ordentligt uppryckning, då var det Gorma. Han ringde upp Baku.

• Jag är här nu.
• Kom upp din dåre, svarade Baku.

Det var fullt ös i Gormas lägenhet. Han hade precis satt på låten Rammstein med samma namn gruppen. Denna låt skildrade den ödesdigra olyckan i Rammstein, där 67 åskådare och 3 piloter omkom. För Gorma betydde inte låten något mer än att han kunde pressa ut sin upplagrade ilska. Hårdrock var aldrig hans förstaval, men genren fyllde en viktig funktion för honom.

Gorma var balladernas man. Anledningen till detta berodde endast på hans olyckor, eller i bland påhittade olyckor. För Gorma fanns det ingen anledning att lyssna på radio. Snarare blev han fast i 70 till 90-talet. Det var där som hans goda minnen arkiverades, även om han inte ens var född på 70-talet.

Jazz, blues, pop och house var den musikgenre som träffade hans hjärta mest. Dansband, heavy metal eller country fanns sällan på kartan. Men Gorma var inte helt inträngd i ett hörn när det gällde musik. Det fanns nya inslag i hans vardag. Bland annat hade han fått en enorm respekt för Albin Gromer. Gromer var inte känd under 2010-talet, och frågan var om någon av den breda massan hade förstått hans storhet. Han producerade musiken och skrev sina egna låtar. Pop, R’n’B och soul var definitivt en del av det musikaliska utbudet.

Det var lika bra att stänga ner Rammstein för dagen. Istället letade han upp Gromers “Likadant”. Den handlade om att allting är likadant fastän man försöker att göra det annorlunda. Det här meddelandet knöt ett existensiellt band mellan Gorma och Gromer. Kanske var det så att de delade gemensamma tankar, och att Gromer blev passagen som förlöste Gormas frustration. Eller var det Gormas ilska som genererade styrka till hans svenska idols låtar? Det här tänkandet var givetvis bara en önskan från Gorma. Så fort han såg något bra, ville han bli en del av det.

Efter att ha lyssnat igenom fler låtar av Gromer: “Så många gånger”, “Bland gyllene äpplen & svärd” och den fantastiska skildringen av Werner Aspström “Du och jag och världen”, stängde Gorma av Youtube och tappade upp ett bad. Det fanns ingen badanka inom räckhåll.

Gorma befann sig i mitten av allting. Det stora havet omfamnade honom för första gången på flera år. Varje gång vågorna slog emot honom, så ökade hans energi. Från den händelsen förflyttades Gorma till matbordet. Mitt emot honom satt hans livs stora kärlek, Emelie. Hon fnittrade åt Gormas skämt, torkade bort små matrester från munnen och sa ”Du är så härlig”. Stämningen var avslappnad, rolig och spontan.

Men så kom den där vändningen som alltför ofta sänkte Gorma. Ett oskyldigt toalettbesök skulle göra honom orolig. Medan gorma urinerade i pissoaren muttrade någon från toaletten.

• Jävla inkräktare! De vet inte vad de ställer till med.

Gorma kunde bara se främlingens blanka finskor, de nerdragna svarta jeansen och lite av de håriga benen.

• Hallå? Sa gorma.
• Du vet inte vad de har gjort mot mig, sa den okände mannen med en uppgiven röst

Det desperata skratt som kom från toalettbåset blandades med gråt. Det här måste ha varit en psykiskt sjuk person som förlorat jobbet eller något. Mannen öppnade toalettdörren. Och det Gorma fick se fick honom att springa.

Men det var ändå en sån där dag då positiva händelser övermannade de negativa och vice versa. I ett rum fyllt av ballonger hög Gorma in i den oförbrukade prinsesstårtan. Den medelstora tårtbiten föll åt sidan, vilket innebar att det inte skulle bli något giftermål; ett besked som föll honom i smaken.

På vägen hem hörde Gorma något från lekparken som han dagligen passerade.

• Kom hit, viskade någon.

Det var en långhårig man i 70-års åldern, iklädd kostym, som hade fångat hans uppmärksamhet.

• Visste du att jag är du? Meddelade 70-åringen Gorma.
• Jag är 27, jag är yngre än dig. Replikerade Gorma.
• Det finns ingen tid, därav ingen ålder. Men visste du att det heller inte finns någon tanke eller kropp. I svart är jag du.

70-åringen reste på sig och klappade Gorma på ryggen. Det var första och sista gången han såg honom.

Gorma vaknade upp. Han ställde sig vid fönstret och tittade ut mot lekparken, där en vinflaska låg begravd i sanden.

Identiteten av Carl Ericson hade ännu inte avtagit. Gorma stormade genom buffén och trängde sig förbi barn och gamla människor. Det var den känslokalla sidan av Carl som hade anammats. Med den höga ölkonsumtionen fanns det heller ingenting som tydde på att det skulle bli lugnare. Efter middagen, som för övrigt var lugn, gjorde Gorma ett besök i taxfree-butiken. Det var här som kvällen skulle avgöras. Hur mycket alkohol tålde egentligen denna skapelse? Inte mycket. Den flaska gin som han köpte skulle ge honom den kraft som han saknade i nyktert tillstånd.

Efter en hetsig diskussion om kända tv-serier i hytten bestämde sig Gorma och hans vänner för att besöka Fun Club. Karaoken hade precis börjat. Gorma bestämde sig för att sjunga sin favoritlåt: Circle of Life. Runt omkring hade ett persiskt gäng samlats. Samtliga av dem började skratta när Gorma började sjunga. Hans försök till en mörk stämma hade förvandlats till en hackig röst med låg styrka. Men det här var inget som Gorma la märke till. Han hade fullt upp med att blunda och framföra Elton Johns hyllade sång. Efter låten applåderade folk, men Gorma förstod inte varför perserna skrattade. Med så mycket alkohol i kroppen visste han bara en sak: han hade gjort ett positivt intryck. Detta höll ända tills en person kommenterade hans insats.

• Det där var unikt, high five! sade en finnig, 18-årig kille.
• Vad menar du? svarade Gorma.
• Ja, du sjunger väl inte på heltid, om man säger så, fortsatte 18-åringen.

Gorma förstod ironin och sjönk genom golvet. Kommentaren som den finniga 18-åringen gav hade träffat honom som en dolk i ryggen. Det fanns bara en sak att göra: försvara sig.

• Du..Jag vågar i alla fall sjunga, röt Gorma tillbaka.
• Haha, vem bryr sig? sa 18-åringen.
• Du bryr dig! Skrek Gorma.

Carl hade kommit tillbaka igen. Den här gången kunde det bli en konfrontation, och det blev det. 18-åringen var precis lika omogen och osäker som Gorma. Det slutade med att Gorma började svinga med en stol mot 18-åringen, men han träffade inte. Istället snubblade 18-åringen bakåt och spillde ut drinken på en tjock, blond tjej.

In på natten hade mentaliten av Carl Ericson transformerats till Jussi Tolla. Han var dämpad av alkoholen men fast besluten att hitta sin fru på Östersjön. Mats, Jakob, Malle, Ida, Stenson och Malin var på annat håll, så det fanns inga vänner som kunde dra honom tillbaka till hytten. Men så skedde det som Gorma väntade på. En kort, rödhårig tjej med piercing i vänstra ögonbrynet och mullig kroppsbyggnad närmade sig.

• Mjööö, kom ur munnen på Gorma.
• Mmm, replikerade den rödhåriga tjejen.

De förstod varandra direkt. Efter det följde Gorma med till tjejens hytt. Hon måste ha varit kring 20 år gammal. I mörkret fumlades det, konstiga ljud utbyttes. Tre minuter var tillräckligt. En dvärg hade oväntat kastat ut Gorma från hytten. Gorma lunkade tillbaka till hytten likt en skamsen hund. Kvällen var ju på väg att sluta på topp, men den slutade istället med en spya på däck 8. Helvetet på Viking Line var ett faktum.

Gorma vaknade upp med ett besök från hans griniga granne Lars.

• Varför har du ställt cykeln framför porten, skrek Lars efter att Gorma öppnat ytterdören.
• Ja..just ja…cykeln. Jag fixar det, sa Gorma och stängde efter sig.

Denna ljumna respons från Gorma var resultatet av att hålla tillbaka ilska och åsiker i förmån till ett acceptabelt agerande. I mer än 10 år hade han tappat förmågan att verkligen ryta till och säga vad han tyckte. I huvudet tänkte han att Lars gärna hade fått ramla över cykeln och slå huvudet i asfalten. Men det var också den milda varianten av hans inre tjatter. Innerst inne önskade han grannen allt ont i den här världen. Varje person som ifrågasatte Gorma var ett riktigt as.

Fredagkvällen började närma sig och Gorma kammade till sitt tunna hår inför kryssningen som närmade sig. Färden från Stalkhum till Måbo var inte långt borta. Med sig hade Gorma sina närmsta vänner, eller “bekanta” som han alltid uttryckte det. Att lära känna Gorma var lika svårt som att få Ingmar Stenmark att tala självmant. Mats, Jakob, Malle, Ida, Stenson och Malin anslöt till deras 30:e resa tillsammans. Men varför i helvete hette någon Malle? Daniel “Malle” Mallig var en av Gormas närmsta vänner och agerade alltid som en beteendemässig motpol. Malle sa alltid vad han tyckte, fjärtade inför främmande människor och lät aldrig någon köra över honom.

Inför resan hade Gorma laddat upp med gamla avsnitt från Rederiet. Han beundrade Tony Sjögrens framfusighet samtidigt som han fördömde den hala sidan. Efter att ha kammat håret sidovägs med hårgelé, tog han på sig en mörkblå rock och begav sig mot terminalen. På vägen in mot T-Centralen fick Gorma en flashback av Carl Erikson. Han tänkte inte bara på Carl, han blev även Carl. Om någon tilltalade Gorma på vägen in ignorerade han personen eller sa något olämpligt. Detta beteende var en ventilation av hans repressiva sida.

Terminalen var i sikte. Med Gormas nya identitet hade egot tagit nya höjder, och som det såg ut just då fanns det ingenting som kunde stoppa honom.